Ännu en corona-dag.
Jag är jour på jobbet, min chef ringer klockan 9 när jag går till bussen och frågar om jag kan jobba till 19. Kan och kan, jag måste om du frågar, men det säger jag inte.
Vi åker på utflykt på morgonen när biblioteket är stängt, till ett annat bibliotek, alla vill följa med så vi sätter oss fyra stycken i min kollegas bil och känner oss fria. Jag känner mig som ett barn på utflykt.
Efter lunchen är vi bara två på kontoret och jag läser en bok som får mig att gråta. Jag går och sätter mig i dörröppningen till brandtrappan där solen ligger på så att jag slipper bli tröstad.
Jag frågar min kollega om hon vill ha kaffe och hon säger att hon just skulle sätta på, jag räknar upp oss som är här: "Christina, Rolf och du och jag, jag sätter på åtta koppar!"
Medan kaffet brygger ringer jag min mamma, vi pratar med varandra nästan varje dag nuförtiden. I tjugo minuter pratar vi och sen tar jag en kopp kaffe och boken och sätter mig i solen igen.
Jag läser inte, jag sitter med boken i handen och dricker upp kaffet långsamt. Plötsligt har jag drabbats av samhörigheten. Jag hör ihop med de här människorna i det här huset som jag sätter på kaffet till varje dag, jag hör ihop med min mamma, jag hör ihop med allihop. Den banalaste av insikter men den som är svårast att få fatt i.
Plötsligt vill jag hålla om någon, vem som helst, allihop, säga att jag förstår hur det är, jag förstår också hur det är att göra sitt bästa, att försöka så gott det går.
Jag vill åka ut någonstans, ensam, blunda mot solen och låta insikten sjunka in så att den den här gången inte försvinner. Såhär vill jag alltid känna.
No comments:
Post a Comment