dag 4

äsch jag vet inte. 

nu ger jag upp att blogga varje dag i en vecka eftersom jag råkade välja sämsta veckan.

har så ont i huvudet, är så trött, så trött

 

dag 3

Lever verkligen inte mitt bästa liv just nu. Skulle laga mat och fick slänga hälften av all mat i kylen för att grönsakerna hade fryst, sen fick jag slänga hälften av skafferiet på grund av mjölbaggar (de otäckingarna hade till och med tagit sig in mina plastlådor), sen tror jag att jag la mögliga linser i min sallad men orkade inte slänga allt jag redan hackat så åt den ändå. 

ont i huvudet har jag också, fruktansvärt ont i huvudet.

och så måste jag tvätta hela kvällen.

och jag och Love bad varandra om förlåtelse och förlät varandra, sa "ha det så bra" och det är ju fint men det innebär också att jag måste gå vidare och jag orkar bara inte göra det just nu. Hade hellre fortsatt bråka med honom ett tag till så att jag slapp ta tag i allt.

klädde mig snyggt idag till jobbet men sen hade jag jättefult hår. ovärt.

på plussidan hörde min kusin av sig och ville ses i helgen, min gulliga kusin.

och vårdcentralen sa att det var ok om jag kom in och de skulle ta en del tester för att ta reda på om något var fel.

hoppas på ngt så allvarligt att jag måste sjukskriva mig och ligga på sjukhus ett tag och alla ska tycka synd om mig och ge mig presenter (fast inte för allvarlig sjukhus förstås). En återkommande dagdröm som jag undrar inte har sitt ursprung i när jag var 5 år och låg inne för blindtarmsoperation och min pappa bodde med mig på sjukhuset och jag fick massa presenter och när man hade fyra syskon var det ganska ovanligt att få så mycket tid och grejer, men nu inser jag ju att det kunde ha rört sig om typ ett par dagar??

dag 2

Jag dog inte inatt, något att vara tacksam över. Däremot vaknade jag upp med huvudvärk och samma domningar jag känt av ett tag. Ringde ändå inte vårdcentralen, varför inte? drar mig för det, vill inte framstå som krävande hypokondriker och är rädd att jag kommer behöva tjata om att få bli undersökt och det orkar jag inte alls. aja.

lite bättre känns det idag. Jag fick min andra dos ikväll. Precis när jag ska gå till bussen börjar regnet ösa ner rejält, precis som den gjorde när jag åkte för att få första dosen. På busshållplatsen på väg dit står samma kille som stod där förra gången, vi åker samma väg till samma vårdcentral, en déjà vu-upplevelse. Sen är jag tvungen att stanna längre på grund av allergin och han åker tidigare. Men vid emporia hoppar han på samma buss igen och hoppar av vid samma busshållplats och sen går vi båda till ica. Hade kunnat vara en gullig meet cute om jag inte envist vägrat titta på honom för att jag kände mig lite generad.

men gullig var han och han vet mitt namn eftersom det ropades upp när han stod bredvid.

köpte lösgodis på ica, gud må mig förlåta och dessutom vågar jag inte gymma på grund av mina *symptom* hälsohösten går sådär....

Min mamma säger att mina *symptom* beror på brist på b12 och nu när jag vet det så kommer jag iaf inte tro att jag kommer dö i sepsis. 

vissa dagar är sämre andra bättre men kommer man tycka att det var värt det i slutändan? de dagar man har varit nöjd, korta stunder av eufori och ibland timmar av lycka, kommer de väga upp ångestnätter, vardagens tristess och alla tårar som ingen torkat bort. Jag undrar.

dag 1

Jag läste igenom delar av bloggen och insåg att jag bara skriver när jag är ledsen, har ett behov av att skriva av mig osv. Klassiskt. Men bestämde mig för att skriva varje dag i en vecka för att kanske nån gång råka skriva när jag också är glad.

Den dagen är inte idag tyvärr.

Har drabbats av en skenande hypokondri som gör mig i det närmaste förlamad, jag gråter och orkar inget. Känner mig sjuk och det kanske kanske jag är? Men mest av allt är jag så vansinnigt rädd för att dö. 

Byter ångest mot ångest och tänker på Love och skriver till Love, ett krossat hjärta är ju ändå lättare att hantera än att ständigt känna efter i kroppen, försöka googla diffusa symptom och läsa om massa hemska sjukdomar. Men det hjälper föga för resultatet blir bara att jag har ångest över att dö och över Love.

Lovar mig själv att om jag någonsin blir frisk, eller snarare, känner mig helt frisk mer än några timmar åt gången så ska jag ta vara på livet. Bara det inte visar sig vara någon hemsk sjukdom så ska jag vara glad och tacksam och snäll mot alla. Jag ska tycka om mitt jobb, sluta klaga, börja leva. Om det bara kan gå över. 

Gjorde ett självskattningstest på kry som sa åt mig att söka hjälp hos en psykolog hos dom. Så långt har det inte gått att jag kommer göra det men ska ringa vårdcentralen imorgon, antingen kan de kolla upp om jag faktiskt har en sjukdom eller så kanske jag kan få prata med någon.

well, nu har jag skrivit av mig om det här också, oklart om det hjälper? kanske kanske

sensommaren

jag är glad och allt är bra och så kommer den perfekta sommarkvällen och då är allt åt helvete för airpodsen går sönder jag känner mig liten ensam och trött på livet och varför har jag ingen som kan ligga bredvid mig i soffan och trösta mig.

men så är det några som spelar något på flöjt och trumma i parken utanför så det hörs i hela lägenheten, ljuset är ljuvligt på balkongen och jag ska göra en whisky sour och sätta mig där och titta på en hitchcock-film och det var den dagen.

nya dagar kommer, nya bättre dagar förhoppningsvis.

men snart är sommaren slut