Karantänen

Jag känner hur jag blir ledsnare och ledsnare, krymper ihop, orkar ingenting. Sitta ensam i lägenheten en gång till, att inte få gå till jobbet, gå till Kallis, handla, gå på gymmet, det gör mig sakta men säkert tokig. Och då är det en ganska liten tröst att det är likadant för många andra..

Men ja, jag vet, jag är inte ensam om att vara ensam.

Hela helgen har jag gått runt och väntat på att må bättre så att jag kan börja fungera normalt igen. Men på söndagskvällen insåg jag att halsontet inte kommer gå över så skickade de nödvändiga mailen och sen när jag ändå höll på avbokade jag påskresan. Efter det kändes det rätt skönt, att velandet var över. Den känslan höll inte i sig så länge. Nu är klockan bara 12 och jag är redan helt slut av alla känslor. Går runt och väntar på att folk ska svara på mina meddelanden, längtar efter mänsklig kontakt och när ingen hör av sig och ingen svarar så tror jag att alla hatar mig vilket ju inte är helt ovanligt för mig men nu är det mycket värre.

För mycket grubblerier! Ja, jag vet att jag borde göra något, men jag orkar inte. 

SOLEN, LIVET, SKUGGAN

Ännu en corona-dag.

Jag är jour på jobbet, min chef ringer klockan 9 när jag går till bussen och frågar om jag kan jobba till 19. Kan och kan, jag måste om du frågar, men det säger jag inte.

Vi åker på utflykt på morgonen när biblioteket är stängt, till ett annat bibliotek, alla vill följa med så vi sätter oss fyra stycken i min kollegas bil och känner oss fria. Jag känner mig som ett barn på utflykt.

Efter lunchen är vi bara två på kontoret och jag läser en bok som får mig att gråta. Jag går och sätter mig i dörröppningen till brandtrappan där solen ligger på så att jag slipper bli tröstad.

Jag frågar min kollega om hon vill ha kaffe och hon säger att hon just skulle sätta på, jag räknar upp oss som är här: "Christina, Rolf och du och jag, jag sätter på åtta koppar!"

Medan kaffet brygger ringer jag min mamma, vi pratar med varandra nästan varje dag nuförtiden. I tjugo minuter pratar vi och sen tar jag en kopp kaffe och boken och sätter mig i solen igen.

Jag läser inte, jag sitter med boken i handen och dricker upp kaffet långsamt. Plötsligt har jag drabbats av samhörigheten. Jag hör ihop med de här människorna i det här huset som jag sätter på kaffet till varje dag, jag hör ihop med min mamma, jag hör ihop med allihop. Den banalaste av insikter men den som är svårast att få fatt i.

Plötsligt vill jag hålla om någon, vem som helst, allihop, säga att jag förstår hur det är, jag förstår också hur det är att göra sitt bästa, att försöka så gott det går.

Jag vill åka ut någonstans, ensam, blunda mot solen och låta insikten sjunka in så att den den här gången inte försvinner. Såhär vill jag alltid känna.

karantänen

allt man skulle göra när man hade tid

allt man inte gör när man faktiskt har tid

men lite har jag gjort under karantänen:

- planterat om mina plantor och planterat nya
- städat balkongen (fast det gjorde jag före omplanteringen dumt nog så nu är det jord all over the place igen)
- satt upp hyllor i köket och satt upp en tavla lite bättre
- hängt upp två amplar i köksfönstret (det blev inte så fint tbh men fick ett hum om hur jag vill ha det)

Ja.. det var väl det.. inte så imponerande.. men ändå.. bättre än inget!!
Det här tänker jag att jag ska göra under min fortsatta karantän:

- sy något
- plugga arabiska
- göra något på min kurs
- läsa en bok?!
- frosta av frysen och städa kylskåpet
- skriva poesi kanske

det här kommer jag göra:

- se massa tv-serier
- ligga i sängen och stirra i taket

Men jag ska inte klaga!! skämdes oändligt när jag hade tryckt "send" på ett klagigt och självömkande mail till kollega.. det är inte mig det är synd osv osv! bara lite..

söndagsångest

jag vet inte varför jag inte är gladare än vad jag är, men jag är så trött på den här dagliga kampen för att hålla ledsnaden på avstånd.

alla ansträngningar jag gör, ser till att äta, sova, börjar träna, försöker ta reda på vad jag tror jag kommer må bra av och sen göra dom.

alla resonemang jag har i huvudet, går det att resonera sig glad?

kan jag inte bara få vara glad? utan att behöva göra knut på mig själv.

kan jag inte bara få känna att det finns en mening med allt? utan att konstant behöva ägna mig åt att hitta den.

tröttheten

vilken totalt bortkastad dag jag har haft idag?! Och helgdag till på köpet?

masade mig upp ur sängen 10 men var så trött att jag var tvungen att lägga mig igen vid 11 och sov bort ett par timmar. tvingade mig själv att gå upp och gå ut, gick och köpte underkläder och strumpbyxor (så tråkiga inköp!), gick hem och åt mat framför en tråkig film. Sen var jag så trött att jag gick och la mig igen och sov ett par timmar till..

VERKLIGEN VÄRT!

skoja

Och nu är dagen nästan slut och jag har inte gjort något vettigt eller roligt. Då är det ju bra att jag inte kommer kunna sova inatt!!! :(

tycker också det är obehagligt när trötthet bara slår ner en sådär, har sovit okej hela veckan tror jag, är inte sjuk, bara jättejättejättetrött.

Är övertygad om att jag har hjärntumör eller nåt.