30 maj 2023

Jag öppnade upp dokumentet med mitt projektutkast och sen kom jag inte längre. Får sådana stresspåslag. När slutade jag vara bra på att skriva saker? När slutade jag vara bra på att plugga? Bådar inte gott för hösten när jag ska plugga 100% och jobba 80%, alla tittar på mig som om jag vore galen när jag säger det. Men man måste väl försöka nå sina drömmar? Eller? Är jag helt galen? Är det ens en dröm? Jag vill något annat och det här är det bästa något annat jag kan komma på. Något annat som jag inte riktigt kan definiera. "Rädda flyktingar på Medelhavet" är min hemliga *dröm*, och vad är det ens för jävla dröm? Jag berättade om det för Philip och han såg på mig som om jag vore galen. Hans dröm är att flytta till en liten kommun och få ett jobb. Kanske hade det varit min dröm också om den inneburit en man, ett par barn och en trevlig villa men nu gör den inte det.

Min dröm är att inte behöva jobba så mycket. Min dröm är att vara så fri som jag kan vara. Fri att bestämma över mig själv. Det var någon som sa om sin man: "han brydde sig inte om att bestämma över andra men han ville bestämma över sig själv" och ungefär så känner jag mig. Jag har noll lust att säga till andra hur de ska leva sitt liv men jag vill bestämma över mitt eget. Och då handlar det inte om att få bestämma stora saker som exakt var jag ska bo utan mer det vardagliga, hur länge jag ska äta min lunch  till exempel. 

Små krav men så alldeles för stora om man vill ha ett jobb så att man t.ex. kan köpa nya mobiler när man tar sönder sina gamla.

 

23 maj 2023

Jag skulle läsa på om AI men istället googlar jag stilregler och tänker på hur jag vill se ut i sommar. Om inte kläder fanns hur mycket av ens tankar skulle upptas av livets meningslöshet? Eller så skulle jag tänka på något vettigt som gav mig mening.

Jag tänker också på hur dålig jag är på att fatta beslut på egen hand, hur mitt omdöme är avtrubbat eftersom jag alltid frågar alla om råd och fattar beslut utifrån det. Att göra något som andra inte håller med om är läskigt, det känns fel, det sliter och drar i mig. Jag vill inte att det ska vara så men kanske är det en nyttig övning i att lita på mitt eget omdöme, att våga tänka själv och tro på att jag är kapabel. Vi får se. 

9 maj 2023

Nu är det maj. Jag har varit i London. På något sätt såg jag det som slutpunkten för våren. Eller för livet. Eller liksom, hade sett framemot det så länge att jag hade svårt att se bortom det. Låter det konstigt? Tänker att det är ett tecken på hur mycket jag lever i nuet, på ett bra sätt. Men nu känns det lite konstigt att vara tillbaka och såklart har inget ändrats förutom att jag kan säga att jag har varit i London och att jag har en magnet som ser ut som en miniatyr Rosetta-sten och några bilder på telefonen (med betoning på några för var inte så bra på att fota...). Men resan var bra och vad mer kan man begära.

Vad händer nu? Livet fortsätter ju och jobbet likaså. Dagarna dagarna dagarna. Oväntat frågar Philip om han får komma i helgen och jag tänker, äntligen händer något överraskande, äntligen är det någon som vill vara med mig och en del av mig vill ta ner mig själv på jorden genom att tänka att han ju ligger med vem som helst som är villig, det handlar inte om att jag är speciell på något sätt och samtidigt, jag vill ju? Så vad spelar det då för roll.