Nu är det maj. Jag har varit i London. På något sätt såg jag det som slutpunkten för våren. Eller för livet. Eller liksom, hade sett framemot det så länge att jag hade svårt att se bortom det. Låter det konstigt? Tänker att det är ett tecken på hur mycket jag lever i nuet, på ett bra sätt. Men nu känns det lite konstigt att vara tillbaka och såklart har inget ändrats förutom att jag kan säga att jag har varit i London och att jag har en magnet som ser ut som en miniatyr Rosetta-sten och några bilder på telefonen (med betoning på några för var inte så bra på att fota...). Men resan var bra och vad mer kan man begära.
Vad händer nu? Livet fortsätter ju och jobbet likaså. Dagarna dagarna dagarna. Oväntat frågar Philip om han får komma i helgen och jag tänker, äntligen händer något överraskande, äntligen är det någon som vill vara med mig och en del av mig vill ta ner mig själv på jorden genom att tänka att han ju ligger med vem som helst som är villig, det handlar inte om att jag är speciell på något sätt och samtidigt, jag vill ju? Så vad spelar det då för roll.
No comments:
Post a Comment