från semestern

på dåligt humör för jag inte känner att jag klarar av ordförandeskapet utan Viktor, vänsterpartiet skickar mail med bilder på Love, jag vet inte vad jag håller på med på semestern. 

men nu sitter hela min systers familj i min säng och tittar på paddor, kollar hus i Umeå och Becca gnäller om man inte roar henne exakt varje sekund. det är vad det är antar jag.

det är vad det är och man kämpar på. men gode gud låt mig få jobbet så lovar jag att vara snäll och glad och tacksam ett tag innan jag börjar klaga igen.

kanske har jag redan glömt

det tog mig några dagar innan hjärtat slutade göra fysiskt ont och det tog mig en vecka innan jag slutade bära runt tanken på honom konstant. Inte så illa med andra ord.

Helt bra är det förstås inte, kan inte tänka på hur han vände sig mot mig när vi skulle sova och la armen runt mig utan att det svider till. Gud vad jag saknar det, varje kväll, varje natt. Att tänka att allt det som vi hade betydde så lite att han valde att såra mig och lämna mig, det gör ont.

Men jag saknar någon, inte honom, det vet jag. Egentligen är det exakt samma smärta jag känt innan, att vara ensam och inte veta om jag kommer behöva vara det resten av mitt liv. Det är bara det att efter att ha sluppit i ett halvår är det en så enorm besvikelse att behöva hantera den igen.