Jag känner hur jag blir ledsnare och ledsnare, krymper ihop, orkar ingenting. Sitta ensam i lägenheten en gång till, att inte få gå till jobbet, gå till Kallis, handla, gå på gymmet, det gör mig sakta men säkert tokig. Och då är det en ganska liten tröst att det är likadant för många andra..
Men ja, jag vet, jag är inte ensam om att vara ensam.
Hela helgen har jag gått runt och väntat på att må bättre så att jag kan börja fungera normalt igen. Men på söndagskvällen insåg jag att halsontet inte kommer gå över så skickade de nödvändiga mailen och sen när jag ändå höll på avbokade jag påskresan. Efter det kändes det rätt skönt, att velandet var över. Den känslan höll inte i sig så länge. Nu är klockan bara 12 och jag är redan helt slut av alla känslor. Går runt och väntar på att folk ska svara på mina meddelanden, längtar efter mänsklig kontakt och när ingen hör av sig och ingen svarar så tror jag att alla hatar mig vilket ju inte är helt ovanligt för mig men nu är det mycket värre.
För mycket grubblerier! Ja, jag vet att jag borde göra något, men jag orkar inte.
No comments:
Post a Comment