11 april 2023

Påsken är slut, fy vad deppigt men också, snart är jag ledig igen och då är det LONDON BABY! Gör beställningar på Sellpy för att min stil ska vara on point men vem sjutton kommer bry sig, mina föräldrar och Anna bryr sig inte det minsta. Men men vem vet vem man kommer stöta på? 

Påsken var bra, jättebra? Mysig, inget bråk, mycket god mat, bara bra helt enkelt. 

Annat bra som hände var att en tågresenär sa att min egenstickade tröja var som ett konstverk, blev rörd och så klart jätteglad. Det var också oerhört pinsamt att sitta kvar bredvid henne sen och inte veta hur mycket jag skulle interagera men det var det värt tror jag.

Att livet kan vara såhär? Lugnt och bra med saker att se framemot. Samtidigt så tänker jag ju några gånger per dag "vad är det ens för mening med det här?", även när jag håller på med något jag älskar t.ex. stickar eller läser eller leker med barnen, och slungas in i en tillfällig existentiell kris som visserligen går över men samtidigt är pågående. Och min oro når också nya höjder, ligger vaken varje natt nu och tror jag ska dö, föreställer mig olika sätt mitt huvud krossas på (ny besatthet). Vad heter den typen av tankar? Inte tvångstankar om att göra något utan tankar som jag förtvivlat inte försöker tänka men inte kan låta bli. 

Lycklig alltså men samtidigt med en efterföljande skugga, kanske summan av olyckan alltid är konstant även om anledningen skiljer sig åt.