Jag säger att jag är ledsen för att jag inte har kille eller barn och folk reagerar med: "har du testat tinder?!", "du kanske ska fundera på att försöka få barn på egen hand." allt ska fixas, allt ska ingå i en plan till det livet som jag vill ha. Jag säger att jag vill bli författare: "men då måste du gå skrivkurs!!", "skicka in ditt manus!!". Bara gör det!!
Jag vet inte var jag vill bo, vad jag vill göra, jag vet inte. Känns som att det är ingen idé att planera. Orkar inte tänka ut en framtidsplan igen som bara kommer bli fucked igen. Målet var inte att hamna här, i Malmö, i en ensam lägenhet, med en icke-karriär men det gjorde jag. Jag trodde mina val skulle ta mig någon annanstans. Hur mycket jag än väljer så händer ju skit ändå, trots att jag inte har förtjänat det.
och tvärtom. Bra grejer händer mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Min syster fick barn, hon valde att få barn, hon bar barnet, hon födde barnet. Och ändå ger barnet mig en teckning och säger: "du kan titta på den här och tänka på att du älskar mig". Det bara hände mig.
No comments:
Post a Comment