PRIVILEGIER

varför blir jag alltid irriterad när folk sätter igång att ifrågasätta sina privilegier? Kanske för att folk gör det på ett så outhärdligt självmedvetet och självförhärligande sätt? Till exempel den här texten av Kent Wisti i DN om den omdebatterade altartavlan i Malmö där han bland annat skriver: "Jag och Joel Halldorf är båda cisheteromän och som jag förstått det tämligen nöjda med det och de privilegier detta för med sig. Inte minst privilegiet av tolkningsföreträde."

så extremt självbelåtet? blir bara irriterade på sättet han närmar sig frågan? Som att, för att han är ÖDMJUK nog att ERKÄNNA sina privilegier, plötsligt har tolkningsföreträde i debatten?

det här var mindre samma samma än jag trodde men jaja, bear with me. Moa Martinsson skrev en gång: Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.

Blev påmind om det citatet en period i livet när jag hade blivit exakt så, var vidrig, bad om förlåtelse, vad vidrig igen, bad om förlåtelse osv. Har nästan slutat be om förlåtelse eller ursäkt efter det, istället skäms jag ordentligt och försöker bli bättre (HAHA vem är det nu som är självgod?!). Men tror att skam funkar för att göra en till en bättre person? det är ju supereffektivt, och förlåtelse och ursäkter tar bort skammen för snabbt.

tänker att det är samma med privilegier, att man kanske inte ska tjata om dom så mkt för det blir lätt att man tror att det är ok att utnyttja dom. Det kanske är bättre att hålla käft och försöka leva på ett sätt som inte är så priviligierat? Och skämmas i tysthet.