hittade inte mina airpods igår så pratade med min syster i 3,5h genom att hålla upp telefonen mot örat som en grottmänniska. Har fortfarande ont i armen.
Vi ägnade en och en halv timme åt att formulera ett meddelande till V. Min syster sa: "jag tror inte det kommer hjälpa men om du vill göra det, kör". I morse vaknade jag upp och bestämde mig för att inte skicka det trots allt. mensen kom och jag hoppas att min extra känslighet och alla dagdrömmar och destruktiva tankar beror på pms och att det kommer vara lite lättare att hantera livet nu. jag kanske inte behöver dra in honom i onödan. Och min syster har rätt, det kommer inte hjälpa, det vet jag ju egentligen.
behöver distraktioner men orkar inte med fler goda råd (även såna som på riktigt är goda), pep talks, strategier. Jo jag vet, jag måste ju ha allt det där, jag måste ju göra något men kan inte bara livet för en gångs skull lösa sig utan att jag måste aktivt hantera allt. Utan att jag måste tvinga mig till att göra sådant jag inte vill.
Behöver att någon tar tag i mig och ba: "nu har jag bestämt schemat för all din fritid den kommande månaden, du kommer inte behöva göra något annat än att bara följa med".
mmmm vilken dröm det vore.
No comments:
Post a Comment