Jag målar sovrummet, städar lägenheten, försöker få dagarna och timmarna att gå. Tror att jag ska gå ner i deppigheten men det gör jag inte. Jag lyckas upprätthålla nån sorts aktivitet så att jag inte hamnar gråtandes framför en dålig tv-serie. På kvällen syr jag en kjol och allt känns bra förutom att jag inte vet om jag ska behålla fickorna på den eller inte och jag orkar inte fatta några beslut.
Jag skickar en bild på min och min grannes röda flaggor och han svarar med en bild på falafelstället utanför min lägenhet. Vi skriver lite sen missförstår vi varandra och är tvungna att förklara och reda ut. När han cyklar hem på natten skriver han att allt är lite weird med vår chattrelation. Jag håller med för allt är lite weird med vår chattrelation.
På morgonen har han skrivit igen, kanske för att släta över. Vi skriver, jag skickar bilder på hur sovrummet blev och på vad jag gör. Vi skriver och sen blir han tyst. Jag väntar otåligt på att han ska säga något, jag vet inte ens om jag vill prata med honom, vill bara få en bekräftelse på att han inte har tröttnat på mig. Det känns som ett ständigt överhängande hot, att han ska tröttna, att han ska sluta tycka att det är roligt. Jag vet inte vad jag vill, om jag håller på att tröttna, om jag har slutat tycka det är roligt, kanske har jag det. Men ändå kliar det i mig av rastlöshet och frustration när jag tittar på mobilen och det inte finns några nya meddelanden.
Jag fixar sovrummet, flyttar möbler mellan rum, försöker tänka på annat. Jag vet att jag måste sluta innan det går för långt, jag vet bara inte hur.
No comments:
Post a Comment